Kampidéelogiers baksida

Ibland blir det tydlig. Socialismen även i socialdemokratisk förpackning springer ur en kampideologi, Marxismen, där grupper ställs mot varandra och det handlar om en kamp mellan olika parter. Kampen kan givietvis bedrivas på olika sätt och allt som oftast ska sägas att moderna socialistiska partier gör detta på ett helt ok sätt, där med inte sagt att jag håller med dem, för det gör jag verkligen inte men jag kan ändå respektera deras kamp. Men ett kamp- perspektiv ställer stora krav på självkontroll i dessa organisationer. Att debattera, aggitera, föreslå och genomföra reformer inom demokratiska system är alla exempel på kamp som både måste kunna accepteras och respekteras i ett demokratiskt samhälle. Att använda våldsargument, glorifiera våldsanvändning och återinförande av dödsstraff och politiskt våld är defintivt inte det.

Därför blir jag både rädd och förbannad när socialdemkraterna i Linköping (se artikel i Corren) använder musik med som undrar om du "vill skära dem i bitar" eller propagerar för att sätta upp galgar på stora torg. Här har man gått för långt. Har man dessutom hört artisten i fråga, Mikale Wiehe, tala om sina låtar på den nya skivan är det heller inget snack om att han syftar på just dagens regering i sina låtar. Han säger också att han inte tycker att han varit tillräckligt grov (lyssna bl a på inslag i SR P1: Studio ett). Nu ska inte det här handla om att Mikael Wiehe, han liksom andra ska givetvis ha full rätt att skriva sina texter och tänka och uttrycka det han står för, även om det nästan vänder sig i magen på mig när jag inte kan tolka honom på annat sätt än att jag är en av dessa "tjuvar" som man bör göra processen (handgripligen?) väldigt kort med. Som politiker agerar jag utifrån min övertygelse om vad som är bäst för Sverige och Linköping, likväl som jag faktiskt utgår från att politiskt aktiva i andra partier gör samma sak. Vi är inte övereens om hur saker ska göras men en grundläggande för att politiker agerar i enlighet med det som de tror är bäst för samhället tycker jag man kan kräva. Allt annat är ett hån mot alla de människor som lägger flera timmar av sin fritid på att demokratiskt styra och utveckla Linköping och Sverige.

Det som är problemet är att det socialdemokratiska partiet använder denna typ av argument och uttryck i sin valkampanj. Tyvärr är det inte heller första gången, förra valet delade LO och SSU ut skräckserier som hävdade att alliansen skulle begå folkmord om vi tog hem valet. Nu vet jag att svenska folket är för inteligent för att köpa denna typ av propaganda men för allas vår skull bör S be om ursäkt och se till att det inte händer igen. Att vi inte är övereens om fördelarna med t ex jobbskatteavdrag och RUT är en något som vi kan tydliggöra och debattera inom vanliga demokratiska former. Det skulle vara en vinst för hela Sverige oavsett utfallet i valet i september.

"Har er familj handlat för mycket på avbetalning som det svider att betala flera tusen på varje månad?"

Frågar en lätt uppfodrande röst på tv-reklamen. Undrar om vänsteroppositionen har sett den reklamen. Rapporteringen de sensate veckorna har varit full med vallöften från oppositionen och det känns som 1:a maj toppade med nya löften. Vi har matats med löfte efter löfte som kostar mycket pengar. Inte för att jag är förvånad, valtider innebär alltid en del löften som alla partier försöker förpacka så apptitiligt som möjligt för väljarna, det som brukar kallas valfläsk. I ärlighetetens namn ska jag inte sticka under stol med att mitt eget parti också i bland leverera löften som det luktar valfläsk om. Jag tycker dock vänsteroppositionen verkar satsa på nytt rekord i denna mindre smickrande gren.

För att försöka skapa en överblick så gick jag igenom deras egen gemensamma hemsida för att försöka räkna samman notan som du och jag får betala om oppositionen vinner valet i höst. Det blev en lång lista som jag försökt att rensa från "dubbel löften" d v s när man lovar samma pengar flera gånger eller har packeterat samma löften i flera olika utspel, jag har alltså försökt att räkna lågt och vara snäll i bedömningarna. Jag landade på 128 375 000 000 (128,4 miljarder) det mesta av detta avser 2011 och 2012 och flera av posterna har aviserats att de ska räknas upp under kommande mandatperiod. Till detta kommer höjd a-kassa, sänkt a-kasseavgift, sänkta skatter för flera grupper, fria inträden på musséer och lite annat som jag inte kan beräkna kostanderna för. Det ska sägas att en del av förslagen som t ex sänkta arbetsgivaravgifter är bra. Andra måste vara fruktansvärt underfinnansierade t ex rätten till heltid i kommunerna som man vill finnansiera med 500 miljoner (Linköpings kommuns totala personalkostnader uppgick till 2,2 miljader 2009). Ytterliggare andra rimmar illa med oppositions tidigare ståndpunkter, t ex vill man stoppa in totalt 4,6 miljader i ROT-avdraget under 2011 och 2012, ett avdrag som man sedan tidigare vill avskaffa när konjukturen vänder.

Finnansieringen säger man mycket lite om, vi har hört att inkomsskatten ska höjas och förmögenhetsskatten återinföras och att RUT-avdraget ska avskaffas (märkligt att partierar som använder brösttoner när det gäller jämställdhet vill avskaffa ett system som gett ungefär 11000 nya jobba, de flest till kvinnor samtidigt som man vill öka stödet till traditionellt mansdominerade sektorer genom att bygga ut ROT-avdraget). I övrigt är det ganska tyst om finansieringen. Hörde dock Mona Salin säga något i stil med "det förstår väl alla att man inte kan höja skatterna med 70 miljader i ett svep" i en intervju under 1:a maj. Då återstår frågan hur ska detta finnansieras? Lån? På måndag har vi blivit lovade besked, ska bli mycket intressant att se hur det ska betalas. En sak är dock säker, det är du och jag som kommer att få betala.