För mig spelar det inte någon roll vem som frågar.
De ekonomiska förutsättningarna för ideella är tuffa ibland, särskillt när föreningarna driver verksamheter som omfattar stora summor och t ex tar arbetgivar ansvar. Jag kan bara imponeras av all den kraft som finns i de ideella föringarna runt om i kommunen, de gör fantastiska insattser samhället, kanske framförallt för genom att skapa en bra och bred ungdomsverksamhet. För mig är det också naturligt att kommunen ska vara en aktiv aktör i att stötta denna verksamhet och då bör huvudfokus givetvis ligga på hur man utvecklar bra verksamhet till bättre och stimulans till föreningar som tar ansvar och sköter sin ekonomi. Tyvärr händer det av och till att ideella föringar hamnar i ekonomiska svårigheter, oftast utan att det går att koppla till att föreningen själv egentligen gjort något fel. Orsaken är oftare vikande medlemsantal eller ökade kostander för anläggningar och drift. Nu senast är Heda ridklubb ett exempel på detta, som bl a Corren och TV4 rapporterat om. Frågan är då hur kommunen ska förhålla sig i dessa lägen. Handlingsalternativen är väl enkelt uttryckt två. Antingen kommer kommunen springande med pengar och reder upp situationen eller så låter man föreningen försöka lösa problemet själv utan hjälp från kommunen och accepterar att föreningen kanske går under.
Inget av alternativen är särskillt tilltalande. Om kommunen aggerar ekonomisk brandkår så har det sina uppenbara nackdelar. Dels minskar incitamentet för föreningar att sköta sina ekonomiska åtaganden, dels måste kommunen använda skattepengar som egentligen är tänkta att användas till annat, t ex kan det få till följd att andra föreningar som har kontroll på sin ekonomi får mindre bidrag. Det är en utveckling som jag inte vill se och jag har svårt att tro att någon tycker det är rätt väg att gå. Att å andra sidan hålla sig helt passiv (eller aktivt driva in skulder) skulle också innebära att viktig ungdomsverksamhet blir lidande. Då är frågan om ett val mellan pest och kolera kan bli ett vaccin?
Det tror jag faktiskt om det går att hitta en medelväg i form av en avbetalningsplan kopplat till krav på att ordna upp situationen. För precis som ett vaccin innebär det en exponering för problemet, i dessa fall det faktum att ekonomin är i obalans, och att det måste åtgärdas av föreningen som berörs, samtidigt som exponeringen inte inte blir större än att den är hanterbar om än ansträngande. För om, t ex en avbetalningsplan till kommunen innebär krav på föreningen att göra förändringar och anpassa verksamheten till de ekonomiska förutsättningarna så kan det innebära tuffa beslut för en förening (t ex kan man behöva säga upp anställda, och se över sina avgifter och inte minnst innebär det ofta hårt ideelt arbete) men det innebär också att föreningen får en verksamhet som är långsiktigt ekonomiskt hållbar. Om föreningen är vill göra dessa förändringar vilar ytterst på föreningens medlemmar och dess styrelse.
Om man i stället skulle skriva av skulder rätt upp och ner så skulle man kunna likna det med antibiotikabehandling, snabbt smidigt och effektivt men med en uppenbar risk för resistensutveckling, som även på lång sikt drabbar andra.
För mig är valet ganska enkelt, i första hand ska fokus ligga på att jobba med utveckling och stimulans för att förebygga problem och ge stöd åt välfungerande föreningar, om någon förening får problem så bör kommunen vara en aktiv part men vaccin (avbetalningsplaner) är det som gäller. Det är den linjen som jag har drivit och kommer att driva. Jag delar alltså Kustviks analys i slutet av hans krönika i dagen Corre (tyvärr inte tillgänglig elektroniskt ännu?).
Att planeringsutskottet gjorde en annan bedömning gällande FKL bör nog planeringsutskottet svara för, inte kultur- och fritidsnämnden. Den som är något insatt i Linköpings kommunalpolitik och beslutsstrukturer förstår nog att det ska mycket till för en facknämnd att inte följa ett beslut från planeringsutskottet (se protokollet från Kultur- och Fritidsnämnden aug 2010 §167), det tydliggörs om inte annat av den protokollsanteckning som på mitt intiativ finns i protokollet och som en enig nämnd ställde sig bakom.
För mig spelar det alltså inte någon roll vem som frågar, svaret är det samma. Jag ser nu fram emot en konstruktiv diskussion med Heda ridklubb med målet att föreningen ska kunna få ordning på sin ekonomi och deras unga medlemmar ska kunna fortsätta utöva sin fritidssysselsättning.
fredag, november 04, 2011
måndag, september 19, 2011
Att ladda för partistämma!
Då är det snart dags igen, för första gången på ganska många år har jag nöjet att vara ombud på en partistämma. Det kan nog finnas ett inslag av politikernörd i att känna att en partistämma konkurerar om utmärkelsen ”årets höjdpunkt” i min almanacka men gillar man politisk diskussion, idépolitiska debatter och att få bända argument så. Det känns helt enkelt lite som förväntningarna inför jul när man var liten.
En sak har jag lärt mig av tidigare stämmor, tiden kommer att vara knapp och allt man ville säga kommer inte att hinnas med. När det gäller kulturpolitiken har jag nöjet att sitta i den kommitté som avhandlar den så där återkommer jag med lite synpunkter vad tiden lider. Jag hoppas också att kunna påverka en del kring skyddet av barn som får stöd från samhället, här tycker jag att partistyrelsen, trots goda intentioner, har glömt bort en svag grupp. Det är inte bara barn som får stöd enligt socialtjänstlagen och LVU som bör omfattas av ett stärkt skydd, det finns andra barn som också har det behovet när de får stöd från samhället, de som får stöd enligt LSS är en sådan. Jag hoppas att det bara är en oavsiktlig miss i processen.
Ett annat område som jag har en del åsikter om är förnyelseprogrammet om integration – ”Välkommen till nybyggarlandet” (den som vill läsa programmet i sin helhet hittar det på centerpartiets hemsida) Att partistyrelsen adresserar frågan om invandring från ett för svenskpolitik nytt håll utan att falla till föga för invandringskritiska och främlingsfientliga röster tycker jag är positivt. Jag tycker dock inte att man har nått riktigt ända fram. Punktsatserna som vi ska ta ställning till är som jag ser det inte kontroversiella. Programtexten är kanske inte heller så kontroversiell men tyvärr saknar jag en del analys i texten och jag tycker att de textens breda penseldrag inte riktigt synkar med de betydligt mer traditionella punktsatserna. Jag hade gärna sett att man utvecklade resonemangen lite mer i texten och på vissa ställen vågade lite mer i punktsatserna. Låt mig ta några exempel.
Det hela börjar bra med en kanske i vissas ögon något provocerande rubrik –”Slopa integrationspolitiken” här blir det tydligt att vi måste flytta blicken från den kollektiviserade ihop klumpningen av invandrare som föremål för integrationspolitiska åtgärder för att faktiskt sätta fingret på individernas behov. För mig är det ganska självklart att vi inte kan klumpa ihop alla med utländskbakgrund i ett kollektiv. Det är sunt att se att problem med att komma in i samhället för en individ beror på brister i bostadspolitik, för en annan på brister i skolsystemet och för ytterligare någon annan på en stelbent arbetsmarknad som fäster större vikt vid vad du heter i efternamn än vad du har för kompetens. Här saknar jag inte utveckling i texten utan snarare lite vassa åtgärder i punkterna. Så långt så bra allt väl i texten.
Men sedan börjar det bli lite rörigt enligt min mening. Tyvärr tycker jag att man blanda ihop begreppen flyktingar och invandrare på ett olyckligt sätt. Först skriver man att texten främst fokuserar på flyktingar och anhöriga till flyktingars ställning på arbetsmarknaden men sedan handlar mycket om nybyggare och arbetskraftsinvandring. Förstå mig rätt det är oerhört viktigt att flyktingar får goda möjligheter att etablera sig snabbt i samhället och arbetskrafts invandring är också viktigt för Sverige. Jag tycker att vi både ska ha en generös flyktingpolitik och goda möjligheter till arbetskraftsinvandring. Men flyktingar har en särställning, för mig är det inte acceptabelt att tala om numerärer när det gäller hur många flyktingar som kan komma till Sverige. Söker du asyl i Sverige och har skyddsbehov så ska du få stanna, punkt. Det hindrar inte att vi både bör och kan agera för att andra länder också ska ta sitt internationella ansvar och ta emot flyktingar, få saker gör mig så irriterad som argumentet att vi bör minska antalet flyktingar för att andra länder inte sköter sina åtaganden. Hur många skulle hävda att det faktum att vissa personer snattar gör det rätt för andra att också göra det? Det gör att man bör vara noga med begreppen, flyktingar har en särställning när det gäller arbetskraftsinvandring så kan vi rent principiellt ha en annan diskussion efter som vi inte är bundna av folkrätt och internationella konventioner. Att jag sedan med ett liberalt perspektiv ändå anser att vi också bör ha en generös arbetsmarknadsinvandring blir kanske mer av ett akademiskt problem. Tyvärr tycker jag att programmet går vilse här när man i mycket talar om att flytta till Sverige eller inte och stärka Sveriges varumärke som nybyggarland. Jag kan ställa upp på båda dessa statements men har svårt att se kopplingen till flyktingar. För mig finns lite av ett motsats förhållande mellan att fly pågrund av förföljelser och att medvetet flytta till ett land för att förvärkliga sina drömmar. Sverige ska välkomna båda typerna av invandring men vi måste se att det sker på olika villkor.
Partistyrelsen tar också ett djärvt grepp med frågan om segregation (som jag tolkar det på etnisk bas) alltid ett problem. Tyvärr tycker jag att man håller en lite naiv inställning här. Visst finns det positiva effekter av känna stödet från människor man delar sina kulturella och etniska bakgrund med och det är inte alltid det är kulturen eller etniciteten som gör att man får svårt att inkluderas i samhället. Men jag är av åsikten att segregation (oavsett på vilken grund segregationen sker) kan upprätthålla fenomen som inte är av godo för vare sig individen eller samhället. Jag har inget emot att problematisera detta men i en ärlig debatt kan vi inte bara lyfta fram det positiva utan vi måste väga för och nackdelar mot varandra och i den analysen är inte så säker på att Little Italys och Chinatowns är ett vinnande koncept.
Många av de delar som rör arbetskraftsinvandring tycker jag håller ihop bättre. För mig är det rimligt att ställa upp vissa krav för att få komma till Sverige som arbetskraft, t ex att man har ett jobb, men här skulle man kunna vara ännu tydligare i att arbetskraftsinvandring inte innebär att ”någon” tar jobb från någon annan. Finns det ett jobb som behöver göras är det bra att det utförs och kommer någon hit och gör jobbet så innebär det också tillväxt som leder till fler jobb och större skatteintäkter som kan finansiera vår välfärd.
Jag tycker alltså att förnyelseprogrammet kring integration är ett steg framåt men tyvärr förpackat på ett otydlig och luddigt sätt, min förhoppning är att debatten på stämman ska kunna räta ut en del och tydliggöra en liberal och varm generös invandringspolitik som både adresserar de positiva sidorna av invandring och de utmaningar som möter både den som kommer till Sverige och det svenska samhället.
Då är det snart dags igen, för första gången på ganska många år har jag nöjet att vara ombud på en partistämma. Det kan nog finnas ett inslag av politikernörd i att känna att en partistämma konkurerar om utmärkelsen ”årets höjdpunkt” i min almanacka men gillar man politisk diskussion, idépolitiska debatter och att få bända argument så. Det känns helt enkelt lite som förväntningarna inför jul när man var liten.
En sak har jag lärt mig av tidigare stämmor, tiden kommer att vara knapp och allt man ville säga kommer inte att hinnas med. När det gäller kulturpolitiken har jag nöjet att sitta i den kommitté som avhandlar den så där återkommer jag med lite synpunkter vad tiden lider. Jag hoppas också att kunna påverka en del kring skyddet av barn som får stöd från samhället, här tycker jag att partistyrelsen, trots goda intentioner, har glömt bort en svag grupp. Det är inte bara barn som får stöd enligt socialtjänstlagen och LVU som bör omfattas av ett stärkt skydd, det finns andra barn som också har det behovet när de får stöd från samhället, de som får stöd enligt LSS är en sådan. Jag hoppas att det bara är en oavsiktlig miss i processen.
Ett annat område som jag har en del åsikter om är förnyelseprogrammet om integration – ”Välkommen till nybyggarlandet” (den som vill läsa programmet i sin helhet hittar det på centerpartiets hemsida) Att partistyrelsen adresserar frågan om invandring från ett för svenskpolitik nytt håll utan att falla till föga för invandringskritiska och främlingsfientliga röster tycker jag är positivt. Jag tycker dock inte att man har nått riktigt ända fram. Punktsatserna som vi ska ta ställning till är som jag ser det inte kontroversiella. Programtexten är kanske inte heller så kontroversiell men tyvärr saknar jag en del analys i texten och jag tycker att de textens breda penseldrag inte riktigt synkar med de betydligt mer traditionella punktsatserna. Jag hade gärna sett att man utvecklade resonemangen lite mer i texten och på vissa ställen vågade lite mer i punktsatserna. Låt mig ta några exempel.
Det hela börjar bra med en kanske i vissas ögon något provocerande rubrik –”Slopa integrationspolitiken” här blir det tydligt att vi måste flytta blicken från den kollektiviserade ihop klumpningen av invandrare som föremål för integrationspolitiska åtgärder för att faktiskt sätta fingret på individernas behov. För mig är det ganska självklart att vi inte kan klumpa ihop alla med utländskbakgrund i ett kollektiv. Det är sunt att se att problem med att komma in i samhället för en individ beror på brister i bostadspolitik, för en annan på brister i skolsystemet och för ytterligare någon annan på en stelbent arbetsmarknad som fäster större vikt vid vad du heter i efternamn än vad du har för kompetens. Här saknar jag inte utveckling i texten utan snarare lite vassa åtgärder i punkterna. Så långt så bra allt väl i texten.
Men sedan börjar det bli lite rörigt enligt min mening. Tyvärr tycker jag att man blanda ihop begreppen flyktingar och invandrare på ett olyckligt sätt. Först skriver man att texten främst fokuserar på flyktingar och anhöriga till flyktingars ställning på arbetsmarknaden men sedan handlar mycket om nybyggare och arbetskraftsinvandring. Förstå mig rätt det är oerhört viktigt att flyktingar får goda möjligheter att etablera sig snabbt i samhället och arbetskrafts invandring är också viktigt för Sverige. Jag tycker att vi både ska ha en generös flyktingpolitik och goda möjligheter till arbetskraftsinvandring. Men flyktingar har en särställning, för mig är det inte acceptabelt att tala om numerärer när det gäller hur många flyktingar som kan komma till Sverige. Söker du asyl i Sverige och har skyddsbehov så ska du få stanna, punkt. Det hindrar inte att vi både bör och kan agera för att andra länder också ska ta sitt internationella ansvar och ta emot flyktingar, få saker gör mig så irriterad som argumentet att vi bör minska antalet flyktingar för att andra länder inte sköter sina åtaganden. Hur många skulle hävda att det faktum att vissa personer snattar gör det rätt för andra att också göra det? Det gör att man bör vara noga med begreppen, flyktingar har en särställning när det gäller arbetskraftsinvandring så kan vi rent principiellt ha en annan diskussion efter som vi inte är bundna av folkrätt och internationella konventioner. Att jag sedan med ett liberalt perspektiv ändå anser att vi också bör ha en generös arbetsmarknadsinvandring blir kanske mer av ett akademiskt problem. Tyvärr tycker jag att programmet går vilse här när man i mycket talar om att flytta till Sverige eller inte och stärka Sveriges varumärke som nybyggarland. Jag kan ställa upp på båda dessa statements men har svårt att se kopplingen till flyktingar. För mig finns lite av ett motsats förhållande mellan att fly pågrund av förföljelser och att medvetet flytta till ett land för att förvärkliga sina drömmar. Sverige ska välkomna båda typerna av invandring men vi måste se att det sker på olika villkor.
Partistyrelsen tar också ett djärvt grepp med frågan om segregation (som jag tolkar det på etnisk bas) alltid ett problem. Tyvärr tycker jag att man håller en lite naiv inställning här. Visst finns det positiva effekter av känna stödet från människor man delar sina kulturella och etniska bakgrund med och det är inte alltid det är kulturen eller etniciteten som gör att man får svårt att inkluderas i samhället. Men jag är av åsikten att segregation (oavsett på vilken grund segregationen sker) kan upprätthålla fenomen som inte är av godo för vare sig individen eller samhället. Jag har inget emot att problematisera detta men i en ärlig debatt kan vi inte bara lyfta fram det positiva utan vi måste väga för och nackdelar mot varandra och i den analysen är inte så säker på att Little Italys och Chinatowns är ett vinnande koncept.
Många av de delar som rör arbetskraftsinvandring tycker jag håller ihop bättre. För mig är det rimligt att ställa upp vissa krav för att få komma till Sverige som arbetskraft, t ex att man har ett jobb, men här skulle man kunna vara ännu tydligare i att arbetskraftsinvandring inte innebär att ”någon” tar jobb från någon annan. Finns det ett jobb som behöver göras är det bra att det utförs och kommer någon hit och gör jobbet så innebär det också tillväxt som leder till fler jobb och större skatteintäkter som kan finansiera vår välfärd.
Jag tycker alltså att förnyelseprogrammet kring integration är ett steg framåt men tyvärr förpackat på ett otydlig och luddigt sätt, min förhoppning är att debatten på stämman ska kunna räta ut en del och tydliggöra en liberal och varm generös invandringspolitik som både adresserar de positiva sidorna av invandring och de utmaningar som möter både den som kommer till Sverige och det svenska samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)