Dags att sluta spela hockey på is?

Eller hur kan kultur och fritid bli klimatsmart.

Har varit på konferans i Göteborg ett par dagar. Det har varit mycket givande och jag har fått mycket input på många områden. Ett av passen handlade om klimatfrågan. Visst är det lätt att stoppa huvudet i sanden men det är en fråga som inte löser sig själv och då får man fråga sig vad kan man göra som ordförande i KoF. Inte allt och inget som löser hela problemet, men något. Som att tänka i nya banor, t ex som att fråga sig hur klokt det är att använda energi till att frysa konstis.

Det är kanske dags att sluta spela hockey på is. Nu menar jag inte att vi ska sluta spela ishockey och lära oss alla komplicerade regler i landhockey. Det finns ju syntetis. Så varför inte skippa isagregaten i Cloetta Center. Nu inser jag att LHC kan behöva lite omställningstid. Men för den som tycker det låter helt absurt så ta en titt på hur utvecklingen av konstgräs har sett ut de senaste åren.

Utmaning av biblioteksverksamheten

I maj beslutade vi i fullmäktige att införa utmanar rätt i Linköpingskommun. Debattonen var hög och oppositionen fick det att låta som att domedagen var nära, och jag brer väl också på lite i debatten ibland, men jag tyckte nog att de sakliga argumenten var få från oppositionen då.

Nu har första utmaningen kommit i och den landade på mitt och Kulutur- och Fritidsnämndens bord. Oppositionen genom Mats Johansson (s) dröjer inte med att kritisera och deras negativa inställning är omedelbar. Synd tycker jag, för det är bra att vi tänker nytt kring utförande även på kultursidan. I dag är det få som ifrågasätter att NCC bygger vägar åt vägverket, eller för den delen att en del av våra idrottsanläggningar sköts av privata företag på uppdrag av kommunen. Men börjar man k0mma in på området kultur så blir det direkt liv i luckan. Nu har jag stor förståelse för att det krävs andra förhållanden för att driva en teater eller ett bibliotek än för att bygga en väg, men jag tror att det är viktigt att vi vågar tänka i nya banor för att vi ska få en så bra kultur verksamhet som möjligt, både för oss som nyttjar kultur så väl som för de som skapar den på ett professionellt plan.

För mig är det viktigaste att biblioteksverksamheten i Linköping är av god kvalitet, har hög tillgänglighet och utvecklas positivt. Det finns behov av att stärka samarbetet med t ex skolan och andra delar av samhället, vi måste fundera över hur vi bevarar och utvecklar biblioteken till en fri mötespunkt i samhället så att bibliotek i Linköping är mer än bara utlåning av böcker. Ett arbete som redan är påbörjat och på god väg men som inte får avstanna. Här har vi ett stort politiskt ansvar att driva denna process framåt. Vem som sedan skall utföra verksamheten är för mig underordnad så länge det sker på ett effektivt sätt där våra skattepengar utnyttjas på bästa sätt.

Om Svenska boklån AB eller någon håller måtten återstår att se. Jag har inte hunnit sätta mig in i deras förslag och kommunens tjänstemänn har inte heller haft möjlighet att titta på ärendet så jag vill idag inte säga mer än att det är positivt att flera aktörer engagerar sig och bidrar till debatten om hur vi utvecklar och driver biblioteken framåt. Synd bara att oppositionen inte vill vara med på det tåget utan ryggmärgsmässigt säger nej till allt som är nytt.

Rösta nej till FRA-lagen

Även om jag har små förhoppningar om att det ska göra någon skillnad så vill jag ändå vara tydlig med vad jag tycker i frågan om att ge FRA möjlighet att avlyssna data och teletrafik. Jag tycker det är ett mycket dåligt förslag och som enskild paritmedlem har jag ställt ett medlemsinitiativ till vår riksdagsgrupp med en rad frågor och en vädjan om att de ska ta mod till sig och sätta stopp för regeringens förslag. För den som vill veta vad jag frågat riskdagsledmöterna så finns initiativet bifogat nedan.

Medlemsinitiativ ställt till Centerpartiets
riksdagsgrupp

In för den kommande omröstningen om FRA:s möjlighet
till ökad avlyssning av data och teletrafik, proposition 2006/07:63, vill jah
här med väcka ett medlemsinitiativ till riksdagsgruppen.

Det är
med stor oro som vi ser hur Riksdagen är på väg att ge FRA möjlighet avlyssna
all data och teletrafik som går utanför Sveriges gränser. Motivet sägs vara för
att motverka terrorism och grov internationell brottslighet. Syften som är mer
än lov värda att kämpa för. Frågan är dock hur man skall gå till väga för att
bekämpa terrorism och grov brottslighet. Vilka medel skall vara tillåtna och
tänkbara och i vilka sammanhang dessa ska få användas och av vem?

Att staten har möjlighet att med tvångsmedel förhindra och spana
mot misstänkta personer är för mig något naturligt, så länge det sker inom ett
system som kan kontrolleras och där enskilda individer har möjlighet att få en
rättssäker prövning. Den nu föreslagna lagen om FRA:s möjlighet att avlyssna
data och teletrafik innebär att man frångår en rad som jag ser det, orubbliga
grundläggande rättigheter och den gör våld på den personliga integriteten av
sällan skådat slag och i sådan omfattning att det är svårt att för gemen man se
konsekvenserna, där av får man också förmoda den relativa tystnad från den breda
allmänheten kring förslaget. Så som jag uppfattat det innebär förslaget att all
data och teletrafik som passera Sveriges gränser skall få avlyssnas av FRA,
oavsett vem som sänder det eller när det sänds. Det innebär defakto att i
princip all e-post som skickas kan avlyssnas/läsas då e-post ofta går via
servrar i andra länder än i Sverige. För att ställa detta i proportion
till vardagen i övrigt kan nämnas att för att få granska ett brev i Sverige idag
krävs en stor process där den vars brev granskas har möjlighet att klaga och få
sin sak prövad i flera instanser och även kan ha rätt till skadestånd om någon
skulle brustit i sin tjänsteutövning. Då skall också hållas i minne att
granskning av ett brev bara kan komma ifråga om någon är misstänkt för ett brott
eller t ex avtjänar ett straff för ett brott. FRA-lagen innebär att vilket
e-post meddelande som helst kan granskas utan vare sig prövning eller misstanke.
Lagen väcker också en lång rad andra frågor, dels praktiska hur ska
överskottsinformation hanteras? Vem får del av informationen, vi har sett
skrämmande exempel på hur andra stater, t ex USA på mycket lösa grunder
frihetsberövar personer under långa tider utan möjlighet till prövning i normal
domstol eller deporterar människor till länder där de utsätts för tortyr. Man
måste också beakta fenomenet ”sista vagnen på tåget”, d v s när man börjar att
göra avkall på tidigare grundläggande rättigheter, t ex avlyssna icke
misstänkta, så kommer någon annan grundläggande samhällsprincip att vara den som
man är beredd att kompromissa om, d v s bli den sista vagnen på tåget.

Jag vill därför att riksdagsgruppen besvara följande
frågor:

Hur motiverar riskdagsgruppen en sådan inskränkning av den
personliga integriteten som FRA-lagen innebär?

Vilket är nästa
grundläggande samhällsprincip i förhållande till personlig integritet som
riksdagsgruppen är beredd att kompromissa bort?

Är riksdagsgruppen
beredd att medverka till fler händelser av den typ som de två Egyptier som
avvisades till tortyr i Egypten från Sverige med hjälp av CIA? Om inte hur
garanterar riksdagsgruppen att information från en ny FRA-lag inte kommer att
bidra till detta?
För mig är den personliga integriteten en grundbult
i vår demokrati som måste värnas även om priset ibland kan tyckas högt, för utan
den så rämnar vår demokrati. Jag ser det därför inte som förenligt vare sig med
grundläggande demokratiska värderingar eller Centerpartiets politik att rösta
för FRA-lagen och ber därför riskdagsgruppen visa mod och stå upp för demokratin
genom att rösta nej till FRA-lagen. Finns det behov ökat skydd av rikets
säkerhet är jag övertygade om att kloka politiker och kunniga tjänstemän kan ta
fram nya förslag som garanterar så väl den enskilda individens integritet som
samhällets behov av skydds och tvångsåtgärder mot misstänkta.

Det ska bli intressant att se svaren.

Deltagarkultur

Har i går varit på konferans om ”ny nationell kulturpolitik”. Mycket intressanta diskussioner och samtal om högt och lågt. Framförallt Torgny Sandgrens (till vardags på Ungdomsstyrelsen men igår som ”fri röst”) inspel om deltagarkultur väkte en hel del funderingar. Han rörde runt en del i en ibland ganska trög kulturpolitisk gryta. Jag tycker verkligen att hans idé om att flytta en del av fokus från traditionll distributionskultur till deltagarkultur. Där med inte sagt att institutionerna spelat ut sin roll men det behövs förändring. Frågan för mig är hur kommunen kan vara med och stödja en sådan förändringsprocess. För det är som Torgny sa: ”Vi är väldigt bra på att bevara och inte avveckla, vi har samma fria grupper som 1974 och samma kulturpolitik som 1974 också.” Något fritt citerat men andemeningen tror jag att jag fångade.

Papperslösas rätt till vård

Det finns vissa mänskliga rättigheter som är ovilkorliga. I den här posten vet jag inte om jag är sjuksköterska eller politiker. Men har man någon gång stått framför en svårt sjukmänniska, vetat att man kan hjälpa och att man har resurserna för att göra det men inte får, då vet man vad jag pratar om. Enkelt uttryckt kan man säga att det gör ont och att man skäms å samhällets vägnar.

Vist är det ett problem att människor stannar kvar i landet även efter att de fått sina asylskäl prövade och fått avslag, men det löser vi inte genom att förvägra dem vård som de behöver. Det löser vi genom att förbättra processen kring hur avvisningar verkställs. Och för mig är det enkelt. Det måste gå att verkställa avvisningar och neka människor att stanna i Sverige utan att för den skull kränka deras mänskilga rättigheter och vårdbehov. Det öppna brev som flera Centerpartister skrivit och den debatt som detta startat är därför mer än välkommen, min förhoppning är att paritet och regeringen lyssnar och aggerar för att vi jag som sjuksköterska och centerpartist ska behöva sluta att skämmas över samhället.

Politik eller forskning

Tänkte ge mig in i debatten kring betyg och fria högskolor som ett litet hopp tillbaka till min tid i barn- och ungdomsnämnden och aktiv i Centerstudenter, eller CHF som det hett då.

Just nu är regeringens förslag om nytt betygsystem ute på remiss och bl a Linköpingsuniversitet (LiU) har yttrat sig. Gott och väl så, självklart ska LiU yttra sig med sin kompetens kring lärarutbildning och pedagogiskforskning.

Betyg är ingen lätt fråga, även om jag tycker att vi ibland är lite för rädda för att tydligt mäta mot mål så ska givetvis inhämtandet av kunskap vara det centrala, men hur vet man om man når målen om man inte utvärderar? Sedan ser jag det som ett pedagogiskt problem (som jag är övertygad om att våra lärare kan hantera) att förmedla till eleverna att människovärdet, utvecklingspotentialen och den tillämpbara kunskapen i sig inte sitter i siffran eller bokstäverna i ett betyg, utan att betygen är ett verktyg för att veta vad man kan bra och vad man kan utveckla.

LiU:s remissvar delar inte den synen och det är inget problem att vi inte tycker lika, det som gör mig bekymrad och gör det svårt att värdera vad LiU:s svar, är efter som det är en aktiv socialdemokrat i Barn- och ungdomsnämnden (BoU) i Linköping, som har skrivit svaret, Andreas Fejes. Det gör det svårt att värdera remissvaret är det S i Linköping som skrivit remissvaret eller är det LiU? Det ska sägas att jag har stor respekt för Andreas kunskap. Vi satt under förra mandatperioden tillsammans i BoU och han tillförde mycket bra kunskap och god debatt till nämnden. Under min tid i Centerstudenter drev vi hårt en linje om att befria högskolan från politiskstyring något som tyvärr bara delvis fått genomslag i och med Alliansregeringen, men hellre små steg i rätt riktning än ingen förändring alls vilket hade varit det troliga om s fått fortsätt vid makten.

Nu är det ju inte så att Andreas styr LiU men problemet kommer i sin dager vid sådan här tillfällen, man ska akta sig för att blanda politik och forksning... Båda sakerna tar skada av blandningen, forskningen tappar förtroendekapital och politiken i tydlighet. Givetvis måste man kunna vara politiskt aktiv och bedriva forskning men det hade varit klädsamt av Andreas att tydligt deklarera "conflict of interest" i samband med remissvaret så att läsaren själv kan bedöma trovärdigheten i det som skrivs, något som jag är van vid i min profession som sjuksköterska att se i alla vetenskapliga artiklar jag läser i mitt jobb. Slutliggen tycker jag det är lite märkligt av LiU att inte vara mer rädd om den fria forskningen. Man uppger att man grundar remissvaret på forskning men inte en enda länk till denna presenteras på deras hemsida i samband med nyheten.

Djävulen som bajsar på Jesus...

Varför inte häga upp AKC:s affisch där djävulen bajsar på Jesus på t ex Passagen eller någon annan offentlig konsthall. Provokativt JA, (Christer Fällman du får ursäkta om du sätter kaffet i vrångstrupen) om det är genomförbart det vet jag inte men faktum är att jag tycker att deras affisch skulle passa bättre där än hängande i en miljö där vem som helst som inte söker sig till affischen kan komma att vistas

Det har varit en hel del frågor kring om politiker kan/får ha åsikter om vad som visas uttrycks inom kulturlivet. Nu senast med anledning av att AKC (en kulturförening i Linköping som sysslar med punkmusik) har satt upp affischer inför sin kommande punkfesitval där djävulen bajsar på en korsfäst Jesus. Det är i grund och botten en ganska svår fråga, alltså inte om man får göra sådana affischer eller liknande som kan uppfattas som kränkande eller hädelse. Det har man alltid en självklar rätt att göra enligt vår svenska tryckfrihetsförordning. Således inget snack om saken när det gäller AKC:s rätt att göra affischen. Det som sedan blir svårare att hantera är att ta ställning till var och om kommunen ska bidra till att en sådan bild visas. Jag förstår dem som blir oroliga för att vi ska vara på väg mot en censur, samtidigt förstår jag dem som blir kränkta av att se bilden... Och vem ska fatta ett sådant beslut? Jag tycker att när det gäller att avgöra hur kommunens lokaler ska användas och vilken verksamhet som ska bedrivas där finns det bara en demokratiskt hållbar väg att gå, nämnligen att det är folkvalda politiker som kan ställas till ansvar för sina beslut i allmänna val som ska fatta besluten. Sedan tycker jag personligen att ribban ska ligga mycket högt när det gäller vad vi som politiker ska blanda oss i när det gäller t ex konsnärliga yttringar.

Hur ska man då agera? För mig finns det några rättesnören att styra efter. Respekten för yttrandefriheten, d v s bl a AKC:s ovilkorliga rätt att framställa affischen. Dels respekten för alla de som känner sig kränkta av att se affischen. Man får då fråga sig om det går att få ihop dessa motstridiga intressen. Jag tror det. För att förstå hur jag resonerar måste man först ha lite bakgrund kring den miljö som de aktuella affischerna satt i. Skylten är en öppen musikverksamhet som kommunen driver för att ge f f a ungdomar möjlighet att utveckla sina musikverksamhet, man kan t ex hyra replokaler till subventionerad hyra. Det rör sig således om en offentlig lokal dit alla ska kunna ha tillträde och känna sig välkomna. Den nu aktuella affischen sitter således i en offentlig miljö öppen för alla. Det gör att jag tycker det är rimligt att den som är ansvarig för verksamheten där (i det här fallet kommunen) har synpunkter verksamhet som bedrivs där. När skulle det då vara ok för AKC att hänga upp sina affischer? Jag skulle säga att det är ok om det den som tar del av den har möjlighet att välja om han/hon vill det eller inte. T ex tycker jag att det skulle gå bra att hänga affischen inne på själva punkfestivalen. Då är det personer som gjort ett aktivt val att gå dit som tar del av den, samtidigt de som inte vill ta del av den kan välja att inte gå dit. Låter det krångligt och inlindat, det ska det nog göra för detta är inga lätta frågor där ett uppenbart rätt eller fel finns. Jag tycker därför det är viktigt att frågan diskuteras brett och öppet, för i grund och botten handlar det om tre ytterst viktigta principer i vårt samhälle, rätten till yttrandefrihet, att den demokratiska styrningen fungerar så att vi alla kan kräva ansvar av de förtroendevalda samt att vi alla kan visa hänsyn till varandras åsikter och känslor.

Mer om yttrandefrihet och demokrati.

Debatten om kinesiska ambassadens på tryckningar tog lite fart i helgen, corren, dn, expressen, sr, och svt har lyft frågan. I debattforumet på corren finns mycket intressantläsning. För min del skulle jag bara vilja förtydliga att jag personligen har för lite kännedom om Falun Gong för att kunna värdera rörelsen. Och i det här fallet är det ointressant för min del för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter gäller alla oavsett vad jag som politiker tycker om dessa åsikter. Börjar vi tumma på den principen så är vi inte bättre än diktaturerna som vi vänder oss mot.

Kultur och demokrati

Det hände något idag som känns lätt surealistiskt ur mitt lilla lätt, instängda Linköpingsperspektiv. Det ringde en man som presenterade sig som ambassadråd på Kinesiska ambassaden i Stockholm. Han undrade om jag var ansvarig för kulturen i Linköping. Jag bekräftade att jag är ordförande i Kultur- och Fritidsnämnden. Då vill mannen diskutera en föreställning som kommer att gå på Konsert och Kongress i mars. Den var enligt hans mening anti-keniskverksamhet och han ville att jag skulle stoppa föreställningen. I samtalet framhöll han också de goda förbindelser som funnits mellan Linköping och Kina och att dessa skulle kunna påverkas negativ om vi inte stoppade föreställningen.

Tja hur bemöter man en sådan begäran och påståenden? Jag försökter förklara att för mig finns det två bärande principer i politik, demokrati och yttrandefrihet, och att jag utgick från att detta respekterades och att jag varken kan vill eller får censurera förställningar.

Efteråt kändes det ganska olustigt, någon hade ringt upp mig och bett mig förhindra andra att uppträda p g a att uppträdandet av vissa uppfattas som "fel åsikt". Kändes ändå bra att det var så lätt att säga att det är något som jag inte ställer upp på.