För mig spelar det inte någon roll vem som frågar.
De ekonomiska förutsättningarna för ideella är tuffa ibland, särskillt när föreningarna driver verksamheter som omfattar stora summor och t ex tar arbetgivar ansvar. Jag kan bara imponeras av all den kraft som finns i de ideella föringarna runt om i kommunen, de gör fantastiska insattser samhället, kanske framförallt för genom att skapa en bra och bred ungdomsverksamhet. För mig är det också naturligt att kommunen ska vara en aktiv aktör i att stötta denna verksamhet och då bör huvudfokus givetvis ligga på hur man utvecklar bra verksamhet till bättre och stimulans till föreningar som tar ansvar och sköter sin ekonomi. Tyvärr händer det av och till att ideella föringar hamnar i ekonomiska svårigheter, oftast utan att det går att koppla till att föreningen själv egentligen gjort något fel. Orsaken är oftare vikande medlemsantal eller ökade kostander för anläggningar och drift. Nu senast är Heda ridklubb ett exempel på detta, som bl a Corren och TV4 rapporterat om. Frågan är då hur kommunen ska förhålla sig i dessa lägen. Handlingsalternativen är väl enkelt uttryckt två. Antingen kommer kommunen springande med pengar och reder upp situationen eller så låter man föreningen försöka lösa problemet själv utan hjälp från kommunen och accepterar att föreningen kanske går under.
Inget av alternativen är särskillt tilltalande. Om kommunen aggerar ekonomisk brandkår så har det sina uppenbara nackdelar. Dels minskar incitamentet för föreningar att sköta sina ekonomiska åtaganden, dels måste kommunen använda skattepengar som egentligen är tänkta att användas till annat, t ex kan det få till följd att andra föreningar som har kontroll på sin ekonomi får mindre bidrag. Det är en utveckling som jag inte vill se och jag har svårt att tro att någon tycker det är rätt väg att gå. Att å andra sidan hålla sig helt passiv (eller aktivt driva in skulder) skulle också innebära att viktig ungdomsverksamhet blir lidande. Då är frågan om ett val mellan pest och kolera kan bli ett vaccin?
Det tror jag faktiskt om det går att hitta en medelväg i form av en avbetalningsplan kopplat till krav på att ordna upp situationen. För precis som ett vaccin innebär det en exponering för problemet, i dessa fall det faktum att ekonomin är i obalans, och att det måste åtgärdas av föreningen som berörs, samtidigt som exponeringen inte inte blir större än att den är hanterbar om än ansträngande. För om, t ex en avbetalningsplan till kommunen innebär krav på föreningen att göra förändringar och anpassa verksamheten till de ekonomiska förutsättningarna så kan det innebära tuffa beslut för en förening (t ex kan man behöva säga upp anställda, och se över sina avgifter och inte minnst innebär det ofta hårt ideelt arbete) men det innebär också att föreningen får en verksamhet som är långsiktigt ekonomiskt hållbar. Om föreningen är vill göra dessa förändringar vilar ytterst på föreningens medlemmar och dess styrelse.
Om man i stället skulle skriva av skulder rätt upp och ner så skulle man kunna likna det med antibiotikabehandling, snabbt smidigt och effektivt men med en uppenbar risk för resistensutveckling, som även på lång sikt drabbar andra.
För mig är valet ganska enkelt, i första hand ska fokus ligga på att jobba med utveckling och stimulans för att förebygga problem och ge stöd åt välfungerande föreningar, om någon förening får problem så bör kommunen vara en aktiv part men vaccin (avbetalningsplaner) är det som gäller. Det är den linjen som jag har drivit och kommer att driva. Jag delar alltså Kustviks analys i slutet av hans krönika i dagen Corre (tyvärr inte tillgänglig elektroniskt ännu?).
Att planeringsutskottet gjorde en annan bedömning gällande FKL bör nog planeringsutskottet svara för, inte kultur- och fritidsnämnden. Den som är något insatt i Linköpings kommunalpolitik och beslutsstrukturer förstår nog att det ska mycket till för en facknämnd att inte följa ett beslut från planeringsutskottet (se protokollet från Kultur- och Fritidsnämnden aug 2010 §167), det tydliggörs om inte annat av den protokollsanteckning som på mitt intiativ finns i protokollet och som en enig nämnd ställde sig bakom.
För mig spelar det alltså inte någon roll vem som frågar, svaret är det samma. Jag ser nu fram emot en konstruktiv diskussion med Heda ridklubb med målet att föreningen ska kunna få ordning på sin ekonomi och deras unga medlemmar ska kunna fortsätta utöva sin fritidssysselsättning.
