Papperslösas rätt till vård

Det finns vissa mänskliga rättigheter som är ovilkorliga. I den här posten vet jag inte om jag är sjuksköterska eller politiker. Men har man någon gång stått framför en svårt sjukmänniska, vetat att man kan hjälpa och att man har resurserna för att göra det men inte får, då vet man vad jag pratar om. Enkelt uttryckt kan man säga att det gör ont och att man skäms å samhällets vägnar.

Vist är det ett problem att människor stannar kvar i landet även efter att de fått sina asylskäl prövade och fått avslag, men det löser vi inte genom att förvägra dem vård som de behöver. Det löser vi genom att förbättra processen kring hur avvisningar verkställs. Och för mig är det enkelt. Det måste gå att verkställa avvisningar och neka människor att stanna i Sverige utan att för den skull kränka deras mänskilga rättigheter och vårdbehov. Det öppna brev som flera Centerpartister skrivit och den debatt som detta startat är därför mer än välkommen, min förhoppning är att paritet och regeringen lyssnar och aggerar för att vi jag som sjuksköterska och centerpartist ska behöva sluta att skämmas över samhället.

Politik eller forskning

Tänkte ge mig in i debatten kring betyg och fria högskolor som ett litet hopp tillbaka till min tid i barn- och ungdomsnämnden och aktiv i Centerstudenter, eller CHF som det hett då.

Just nu är regeringens förslag om nytt betygsystem ute på remiss och bl a Linköpingsuniversitet (LiU) har yttrat sig. Gott och väl så, självklart ska LiU yttra sig med sin kompetens kring lärarutbildning och pedagogiskforskning.

Betyg är ingen lätt fråga, även om jag tycker att vi ibland är lite för rädda för att tydligt mäta mot mål så ska givetvis inhämtandet av kunskap vara det centrala, men hur vet man om man når målen om man inte utvärderar? Sedan ser jag det som ett pedagogiskt problem (som jag är övertygad om att våra lärare kan hantera) att förmedla till eleverna att människovärdet, utvecklingspotentialen och den tillämpbara kunskapen i sig inte sitter i siffran eller bokstäverna i ett betyg, utan att betygen är ett verktyg för att veta vad man kan bra och vad man kan utveckla.

LiU:s remissvar delar inte den synen och det är inget problem att vi inte tycker lika, det som gör mig bekymrad och gör det svårt att värdera vad LiU:s svar, är efter som det är en aktiv socialdemokrat i Barn- och ungdomsnämnden (BoU) i Linköping, som har skrivit svaret, Andreas Fejes. Det gör det svårt att värdera remissvaret är det S i Linköping som skrivit remissvaret eller är det LiU? Det ska sägas att jag har stor respekt för Andreas kunskap. Vi satt under förra mandatperioden tillsammans i BoU och han tillförde mycket bra kunskap och god debatt till nämnden. Under min tid i Centerstudenter drev vi hårt en linje om att befria högskolan från politiskstyring något som tyvärr bara delvis fått genomslag i och med Alliansregeringen, men hellre små steg i rätt riktning än ingen förändring alls vilket hade varit det troliga om s fått fortsätt vid makten.

Nu är det ju inte så att Andreas styr LiU men problemet kommer i sin dager vid sådan här tillfällen, man ska akta sig för att blanda politik och forksning... Båda sakerna tar skada av blandningen, forskningen tappar förtroendekapital och politiken i tydlighet. Givetvis måste man kunna vara politiskt aktiv och bedriva forskning men det hade varit klädsamt av Andreas att tydligt deklarera "conflict of interest" i samband med remissvaret så att läsaren själv kan bedöma trovärdigheten i det som skrivs, något som jag är van vid i min profession som sjuksköterska att se i alla vetenskapliga artiklar jag läser i mitt jobb. Slutliggen tycker jag det är lite märkligt av LiU att inte vara mer rädd om den fria forskningen. Man uppger att man grundar remissvaret på forskning men inte en enda länk till denna presenteras på deras hemsida i samband med nyheten.