Centerpartiets förslag om ungdomsavtal för att öppna dörren till arbetsmarknaden för ungdomar har varit i hetluften ett tag.
Det var interssant att ta del av temo-undersökningen som visade att en så stor del av oss tar ungdomsarbetslösheten på så stort allvar att vi beredda att våga pröva något nytt. Trots att Göran Persson och LO hissar varingsflagg. Att människor är kloka nog att tänka själva det vet jag ju givet vis, men att så många svenska var redo att ge av kall på trygghet, något som brukar vara närmast en del av "nationalsjälen" i Sverige förvånade mig faktiskt. Som jag ser det är det i och för sig en positiv överraskning. För ungdomsarbetslösheten är ett jätteproblem som vi måste lösa och jag tror att man måste våga tänka nytt för att komma någon vart med frågan.

Vid närmare efter tanke är det kanske inte så märkligt att stora delar av befolkningen är beredda att pröva något nytt. Vår sittande regering lyckas ju trots stora ekonomiska sattsningar inte skapa några jobb och när regeringen Persson ser att den håller på att misslyckas då hänfaller man åt traditionell "statetstik städning" genom att använda högskolan som arbetsmarknads åtgärd, öka på förtidspensioneringarna och skapa så kallade plus jobb. Varför inte sattsa på tillväxt skapande åtgärder och system som stimulerar och möjligör snabb återgång till arbete för arbetslösa i stället för att försöka skrämmas med högerspöken. Frågan man måste ställa sig är om trygghet är att veta att jag kommer att kunna leva på 65-80% av min lön i form av a-kassa och andra åtgärder i all evighet och inte ha en chans att komma tillbaka in på arbetsmarknaden eller om trygghet är att veta att Sveriges sköts på ett sådant vis att jag kan få ett nytt jobb snabbt. Då är i vart fall jag beredd att ge avkall från vissa procentsattser.